En månad i Lima, Fridas och Linnéas berättelse

Skapad av Linnéa Garbring-Wicks fre, april 18, 2014 23:15:32

Efter några veckors resande i Sydamerika kom vi i slutet av december fram till Lima och hemmet. Vi, Linnéa och Frida (läkarstudent och statsvetarstudent), har varit engagerade i projektet hemifrån Göteborg tidigare och hört mycket om det men visste ändå inte riktigt hur det skulle vara att komma dit.

De första dagarna lärde vi oss med hjälp av Leo (som arbetar på hemmet) att hitta runt omkring i Lima. Till hemmet tog det 40 minuter från där vi bodde, med tåg och buss. På hemmet bodde 12 personer när vi kom dit som var mer eller mindre sjuka beroende på hur länge de hade varit under behandling. Vissa verkade i princip friska men medan vi var där förstod vi hur viktigt huset är för att de sjuka verkligen ska stanna kvar och fullfölja sin långa behandling trots att de känner sig friska. Detta är för att tuberkulosen inte ska komma tillbaka, bli antibiotikaresistent och kunna sprida vidare resistenta bakterier. Vi hade innan vi varit på hemmet lite svårt att förstå varför alla inte ville stanna där, eftersom de flesta annars bor under mycket sämre förhållanden, men vi förstod mer av det efterhand. Att det bland annat berodde på att huset ligger ganska långt ifrån stan, att de bor långt ifrån sina vanliga vänner, och att det överhuvudtaget är ganska annorlunda jämfört med hur de brukar leva och dessutom har de inte så mycket att göra när de kommit till stadiet att de känner sig friska.

I början av vår vistelse i Lima visste vi inte riktigt hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa till. Men vi insåg efterhand att det som vi kunde göra som gjorde mest nytta på hemmet var att hitta på saker med dem som bodde där och bara vara där, vilket de också sa till oss. Till exempel ringde en av dem till oss varje dag och frågade vilken tid vi skulle komma dit, och när vi åkt därifrån på eftermiddagarna ringde han flera gånger om dagen för att fråga vad vi gjorde.

Vi förstod att många av dem var väldigt duktiga på att göra smycken, så vi tog med dem till stan två gånger för att köpa pärlor, tråd med mera för att ha material till att tillverka armband, halsband och örhängen. Många av dem hade lärt sig smyckestillverkning på gatan eller i fängelse, och på så vis kunna sälja smycken för att få lite pengar att överleva. Så de följande dagarna tog vi ut borden på gården och satt där och gjorde smycken. Många av killarna var väldigt engagerade, de lärde oss allt möjligt och de lärde även varandra. Det märktes att de var stolta över att kunna lära oss någonting, hjälpa oss när vi inte fattade. Vi tyckte det var väldigt kul och tänkte fortsätta med lite smyckestillverkning i Sverige. Innan vi lämnade Lima köpte vi också med oss mycket av det som de tillverkat för att sälja i Sverige, där pengarna vi får in går tillbaka till huset.

När vi frågade vad de helst ville göra eller kunna så svarade många av dem att de gärna ville lära sig engelska så en dag åkte vi till stan för att köpa ordböcker, övningsböcker och block till dem, vilket uppskattades enormt. De pratade också mycket om att de ville åka till stranden, så på en av våra sista dagar, på Linnéas födelsedag, så åkte vi dit. Det blev en väldigt fin och uppskattad dag. Ett av våra finaste minnen under tiden på hemmet var när en av de sjuka (han som var den absolut sjukaste när vi kom dit i december och då bara låg i sin säng, var extremt smal och vi undrade om han skulle överleva) sprang så fort han bara kunde ner till havet för att bada.

Trots att vi fick se och höra mycket hemskt i Lima, så som när vi besökte ett fängelse och ett hus där väldigt många bodde under väldigt svåra omständigheter så var det väldigt fint att samtidigt se och träffa alla fantastiskt snälla och omtänksamma människor. Dels var de fantastiska mot oss men också framförallt mot varandra. Vi fick höra många många människors berättelser om hur mycket Jenny betytt i deras liv och hur tacksamma de var för Jenny, tacksamma för att huset fanns där för dem när de som mest behövde hjälp och tacksamma för hur huset finns kvar för andra människor som behöver hjälp idag.

Efter en dryg månad lämnade vi Lima för att fortsätta vår resa. Det känns som att vi lärde oss mycket av att vara där, som vi alltid kommer komma ihåg och vi är glada för att vi har fått uppleva det. Tack Jenny och tack Leo och alla andra som jobbar på hemmet. Och tack till alla som skänker pengar där hemma i Sverige.

/Frida & Linnéa

Mickan och Fanny i Lima

Skapad av Fanny Gustafsson mån, november 02, 2015 03:00:07

Hej bloggen! Vi är två glada tjejer som reser runt i Sydamerika tack vare en inspirerande föreläsning om hemmet i Lima på vårt universitet i Göteborg. Lite kort om oss. Fanny, 25-årig tjej som lämnade Uppsalas slätter för läkarstudier i Göteborg. Hon gillar att dansa och äta sötsaker.

Michaela, 24 bast lämnade Skånes härlig dialekt för att pröva göteborgskan och passade samtidigt på att utbilda sig till sjuksköterska. Hon älskar skidåkning och önskar att hon kunde surfa lika bra, men kan bli lite problematiskt då hon har lite svårt att simma.
Nu har vi varit på hemmet i två veckor. Vi har hela tiden bott i centrala delen av Lima och pendlat in till hemmet varje dag. Det är en resa som tar en och en halv timme enkelväg och innehåller tre olika transportmedel. Klasskillnaderna under denna resa blir så framstående att man tappar hakan. Från ett fancy Miraflores når vi efter en timme ett ruffigare Villa Maria där vi sticker ut mer än någonsin, med Fannys 180 centimeter och Michaelas blonda hår. En minibuss till, sen är vi äntligen framme vid hemmet. Där möts vi alltid av omättad kärlek. Alla killar på hemmet är så fina mot oss trots vår staplande spanska.

Denna vecka har förgyllts av födelsedagar. Först ut var Jennys födelsedag. Jenny är den person som startat hela projektet och är som en mamma för alla personer på hemmet. Hennes stora hjärta visades med alla gäster som kom och ville fira hennes dag. Med ett långbord på gården avnjöt vi god mat och tårta i mängder!

Igår var det Miguels tur att fylla år. Han har via hemmet bytt livet på gatan mot att utbilda sig till sjuksköterska och har nu ett mer medicinskt ansvar på hemmet. Efter hans födelsedagstal var både jag och Michaela i tårar. Att vara så tacksam för att få fira sin födelsedag är inget vi tidigare sett. Inte heller någon som varit så tacksam för en vanlig chokladtårta. Här är det inte antal presenter som räknas utan snarare antal människor som är med och firar. Vilken kärlek!

Kram från oss

Magnus och Monika besök i Oktober 2014

Sedan 5 år tillbaka har jag medverkat i Sembrando Esperanza projektet i Göteborg för att samla in pengar till hemmet i Lima. I oktober fick jag möjlighet att tillsammans med med min fru Monika åka till Lima och hälsa på Jenny och alla som bor på hemmet. Monika är tandläkare och har stöttat projektet under flera år med bidrag från sitt företag, Tandhälsocenter. Varken jag eller Monika är experter på Spanska så vi hade lite kommunikationsproblem och det var lite svårt att ställa frågor, men med lite tålamod, lite kroppsspråk och google translate lyckades vi prata och förstå en hel del. De boende verkade uppskatta att ha oss på besök och jag filmade de flesta så att de kunde berätta om sina upplevelser och hur de kom till hemmet.

 middag

Flera av pojkarna har växt upp på gatan och använt droger. De lever i vidriga förhållanden utan bostad och möjlighet till utbildning och drabbas ofta av sjukdomar som tuberkulos och HIV. Tuberkulosbehandlingen är gratis i Peru, men man måste ha en fast bostad för att få den. Behandlingen är lång och tar minst 6 månader med dagliga injektioner och mycket tid läggs på att komma till läkaren för att få dessa och andra mediciner. Det är således viktigt att skapa en vettig miljö och boende med ordnade förhållanden för att behandlingen skall kunna fullföljas och ha effekt.

 table

Sembrando Esperanza satsar även på att ge de boende möjlighet till utbildning och arbete. Flera har flyttat dårifrån och arbetar och kan försörja sig själva. Det var extra roligt att träffa Roy som är fri från TBC och nu utbildar sig till tandtekniker och inte har alltför långt kvar på sin utbildning och kan börja leta efter jobb. Vi granskade noggrant hans arbeten som han gjort på skolan. Raol kände jag igen från bilder då han åkte runt i rullstol och var tvungen att ha syrgas med sig överallt. Han var nu mycket bättre och klarade sig utan syrgas och det märktes inte mycket av hans tidigare sjukdom. Det är dock inte bara solskenshistorier som berättas. Flera av de som bott här har dött av sin sjukdom. De har haft allvarliga symtom och startat behandlingen för sent, dessutom finns det flera resistenta stammar av tuberkulos som gör behandlingen verkningslös.

Jenny 

Jenny är eldsjälen bakom hemmet och hon är en fantastisk människa med mycket stort hjärta som skrattar nästan jämt. Jenny visade bilder och berättade med leenden om de personer som bott på hemmet och flyttat därifrån men också med stor sorg för de som dött av sin sjukdom. När vi hälsade på var det Jennys födelsedag så det kom många och hälsade på. Hela hemmet har en mycket positiv stämning och man fick många kramar. Inte minst från Alex som tycker om att vara med överallt. Leo har bott på hemmet tidigare och sköter nu mycket av det praktiska arbetet och ser till att alla kommer ner till läkarstationen för behandlingar och undersökningar.

 Matlagning

Det bor 21 personer på hemmet nu och de har fått bygga flera nya rum ute på gården för att kunna få plats med sängar. Biblioteket där de har lite böcker har också blivit logement för fyra personer. Med så många boende går det åt en hel del mat. Det var full aktivitet i köket hela förmiddagen, där en del av de boende hjälpte till att laga maten. Jenny berättade också att de hjälper andra fattiga, bostadslösa att bygga bostäder så att de får tak över huvudet. Lima är en stor stad med en växande befolkning och de fattigaste bygger sina nya bostäder längs bergssidorna.

 tooth

När det nu fanns en tandläkare på plats var det flera som ville få sina tänder undersökta. Som man kunde förvänta sig var inte allas tänder i perfekt skick. Tyvärr hade inte Monika med sig utrustning för att undersöka så noggrant och definitivt inte för att laga. Med en tång hade hon nog kunnat extrahera några tänder som inte hade gått att rädda. Efter undersökningen delade hon ut tandborste och tandkräm till de boende vilket uppskattades mycket.

 

Nu är det snart Jul och som vanligt är det precis att vi lyckas samla in så mycket pengar som vi skall skicka varje månad. Passa på att skänka en gåva till jul. Pengarna används på ett fantastiskt sätt och hjälper verkligen.


Hälsningar från Magnus